Flykten från Staden

Grannes-växthus-2jonas2Peak oil, expanderande megastäder och dystopiska klimatrapporter. Ekobyrörelsen går till motattack med en ny byggvåg. Just nu pågår rekryteringsprocessen till det som ska bli Sveriges största ekoby i Göteborg. Möt några som ligger steget före.

Boom! Klonk! En avlägsen hammare. Ett ensamt vedträ stöter till ett annat och högen växer. En tupp galer avlägset. Tjock grå rök stiger upp ur en skorsten. Rökdoften är behaglig.
Tre småpojkar jagar varandra nedför backen mot grusparkeringen. Ingenstans finns staket och flera av husens ytterdörrar står vidöppna.
Hit till Rydebackes ekoby, fyra mil sydost om Göteborg, till det lilla samhället Ubbhult i Marks kommun, hittar ingen GPS. Och idag stannar inga bussar här, eftersom det är lördag.

EkobyfaktarutaI början av 90-talet bodde Markus Otterloo med sin fru Anna-Leena i Göteborg. Han minns gångerna då han rullade upp från Tingstadstunneln i snigelfart, och hela Hisingen var grå av avgaser, smuts och industrirök.
– Finns det någon gång då man funderar över meningen med livet är det när man sitter i en bilkö, säger han.
1991 fick de sitt första barn, Joel. Det hade blivit dags att konkretisera drömmen om ett hus på landet. Under två års tid spanade de utan framgång efter något som skulle tilltala både öga och plånbok.
En vårdag 1993 var Markus ute och cyklade med sin tvååring. Han stannade vid en kooperativ mässa som hade utställning nere på Gustav Adolfs torg. Där stod initiativtagarna till det som skulle bli Rydebackes ekoby och gjorde reklam för sina idéer. Han cyklade prompt hem, ringde Anna-Leena och sa: ”Nu har jag hittat det!”.
I det skedet var ekobyn bara ett visionärt projekt. Detaljplanen hade inte blivit godkänd och grannar överklagade. Markus-Otterloo1-2

Ekobyrörelsen har mött mycket fördomar och motstånd genom åren, berättar Per G Berg. Han är professor i landskapsarkitektur vid lantbruksuniversitetet i Uppsala och har hjälpt till vid uppbyggnaden av flera ekobyar.
– Påtryckningar från ekobyarna driver på förändringar i byggbranschen, säger Per G Berg.
För 20 år sedan var det otänkbart att ta tillvara på överblivet material som spikar och träbitar, något som idag görs rutinmässigt.
– Men det har lett till att ekobyarna förtalats, menar Per G Berg. Skrivelser om mögelhus. Rykten om märkliga ekobybor.
– Det påstods att de byggde mögelhus. En ekoby fick på skallen för att den gjorde av med för mycket energi, men det visade sig att byggarbetarna hade glömt isolera kopparrören, säger Per G Berg.

I Ubbhult har fördomarna om Rydebackes ekoby ebbat ut, menar Markus Otterloo.
– Ubbhultsbor tar en söndagspromenad hit med ärlig nyfikenhet. Inte för att peka finger så att säga, säger han.
En höstdag 1999 flyttade familjen Otterloo till ekobyn. Till ett halvfärdigt hus som precis hade fått golv. Nu har det snart gått 14 år, Markus har fyllt 50, fått ytterligare tre barn och ett par projekt återstår fortfarande innan huset är helt färdigt. Växthuset till exempel.
Markus spolar vatten i kökskranen. Diskvattnet rinner ut och hamnar i en rund trekammarbrunn av sten på husets bakgård där det renas från den värsta smutsen.
Just nu bygger Markus ett inomhusväxthus i anslutning till köket, längs väggen som vetter åt söder. Om ett år, när växthuset är färdigt, kommer vattnet att rinna från trekammarbrunnen genom en växtbädd rakt in i växthuset där familjen odlar tomater.
– Vi kommer att stå vid diskbänken och plocka tomaterna, säger han och sträcker fram handen en halvmeter och greppar en fiktiv tomat.
– Och då har man verkligen plockat ner kretsloppet i det lilla. Häller du lacknafta i diskhon så dör ju tomaterna, säger han.

Inomhusväxthus-2jonas2-22243Nu rinner vattnet vidare från trekammarbrunnen ner för den höjd som ekobyn ligger på. Så småningom mynnar vattnet ut i bäcken vid kullens slut. Dit är syskonen Maack på väg. Rebbe går i tredje klass i Ubbhultsskolan, som startades av byborna under 90-talet efter en hård lokal politisk strid. Lillasyster Iris ska börja i första klass nästa år.
Syskonen rusar nedför backen. I handen har Rebbe en grön hink och en stor håv. Hon och Iris ska leta grodor. Efter fem minuter kommer Rebbe springande med en blyg groda i håven.
– Jag ska fixa ett hus till honom! säger hon. Får jag ha honom inomhus pappa?
Pappa Thomas ser en smula skeptisk ut.
En ljusbrun tupp kommer rännande längs med huskanten. Det är Rebbes tupp Pärlan. Han vankar förbi Rebbe med en knapp halvmeter, hoppar upp på trappan och snuddar vid min vänsterarm. Han står där ett bra tag och stirrar.

Ekobyrörelsen dök upp redan under 80-talet som en reaktion mot moderna tiders konsumtionssamhälle. För snart 30 år sedan invigdes Sveriges första ekoby, Tuggelite, i Karlstad. Efter några år fanns tre ekobyar. Snart fem. Femton. Idag finns det nästan 40 och ytterligare några byggs eller planeras.
Per G Berg menar att det bland annat är Al Gores miljöaktivism som har uppmuntrat den nya ekobyvågen.
Ekobyarna har rört sig in mot staden. Idag finns de både i stadskärnan, i miljonprojektsförorten, i småorter och på landsbygden. I Göteborg vill kooperativet Ecovillage Svandammen bygga Sveriges största ekoby med 200 bostäder. Initiativtagarna försöker nu rekrytera tillräckligt många medlemmar för att ha kapital nog att köpa ett markområde innan sommaren övergår i höst.

Per G Berg menar att ekobyrörelsen redan på 80-talet insåg värdet av att placera ekobyarna nära stadskärnan.
– Men i slutet på 80-talet ansåg samtliga på kommunen, alltså både politiker, tjänstmän och myndighetspersoner att ekobyfolket var personer som inte brydde sig om ifall det luktade från avlopp och komposter, säger Per G Berg. Även i miljöpartiet fanns en sorts fördomar som grasserade. Och då ville kommunen inte ta risken att ekobygrupper byggde allt för nära stadskärnan. Många gånger hamnade därför projekten en eller två mil utanför städerna.
Många ekobyar söker sig emellertid ut på landsbygden igen i den nya byggvågen, med målet att bli självförsörjande med mat och att kunna klara sig även om konsumtionssamhällets ekonomiska system kollapsar.

I Rydebacke är inte visionen självförsörjning. Ekobyn ligger i en gammal gränsbygd. Här gick gränsen mellan Sverige och Danmark en gång i tiden.
Markus sitter på en träbänk på framsidan av sitt röda trähus och dricker vatten från den lokala brunnen.
– Där ser du två rovfåglar. Ser du, där borta? säger han och pekar mot en skogsdunge ett trettiotal meter bort.
Två havsörnsstora rovfåglar cirkulerar kring tallarna.
– De har tagit två hönor, så nu får vi ha hönsen instängda på baksidan.
Han kisar och skyddar ögonen från den skarpa solen med handen.
– Livet är väldigt uppstressat idag, säger han. Folk går in i väggen på löpande band. Just när det är tufft är det skönt att kunna smita ut här och sätta sig på en stubbe en halvtimma och njuta av solen och äta blåbär. Låta tankarna sjunka på plats.Hyreslägenheterjonas2

Markus jobbar som hantverkare och gick ner i arbetstid för två år sedan för att kunna spendera mer tid med ideellt arbete i byn.
Den stenlagda gången som leder upp till familjen Otterloos hus har Markus själv lagt. Den hushalvan som är klotformad består av ett enda rum. Det är husets sociala centrum.
Eftermiddagssolen strålar in från enorma fönster och de pastellgula väggarna alstrar en fridfull munterhet. Mitt i rummet står en täljstensspis som Markus eldade i igår. Den känns fortfarande varm mot handflatan.
Inget surrande från frys, ventilationssystem eller hårt jobbande hårddiskar bryter tystnaden.
En av tonårsdöttrarna steker potatisbullar på gasspisen i köket. De har byggt ett hus som inte är beroende av el.
Magnus-och-vedhögjonas2

Utanför Markus köksfönster kör en traktor med släpet fullt av ved till grannen, Magnus Stedman. 7 000 kronor för en årsproduktion färdighuggen ved.
Traktorn dumpar av veden i en stor hög. Magnus sitter på en röd avflagnad trästol och staplar in de sju hekto tunga vedträna i sin vedbod. Det har fastnat träflisor på hans flisjacka.
Hans fru Sybille Bronder plockar ogräs och sönerna Fernando och Benjamin ligger och solar på verandan.
Tretton hus ligger på den grusbelagda allmänningen. Några är gömda bakom höga björkar och tallar – en påminnelse om skogen som huggits ned för att bereda plats för boningarna.
Var och en äger sin egen tomt och är fri att bygga som den vill.
Ekobyn är en samfällighetsförening som äger all gemensam mark och ansvarar för alla gemensamma angelägenheter som snöskottning och sophämtning. Tidigare gjorde byborna det mesta arbetet i byn ideellt, men idag köper de in mer och mer professionell arbetskraft och betalar därför ungefär 7 000 kronor var om året till föreningen.

De flesta i byn arbetar heltid. En del jobbar lokalt som snickare, bilsadelmakare eller musiker. Andra pendlar till jobb i Göteborg eller Kungsbacka.
Tre barn i sexårsåldern tävlar om vem som kan hoppa högst på en nätklädd studsmatta. En av tjejerna gapskrattar när hon landar på rumpan.
– Det är klart att vi vill ha en blandad befolkning här, säger Markus. Men vi väljer ju inte de som vill flytta hit. Och det är mest barnfamiljer som har lust att flytta ut på landet.
Markus hinner bara några meter utanför ytterdörren innan två grannar kommer fram och snackar. Tio minuter och ytterligare två stopp senare stannar han vid en folktom byggarbetsplats. En stålstomme omringas av madrassliknande paket som fraktats hit från Kina.
– Man kan tycka att vissa hus är mer ekologiska än andra, säger Markus. Det finns individer här som har misströstat ibland för att vi inte är så homogena som de hoppats på.

Toalettjonas2Det finns bara ett krav i detaljplanen: En urinseparerad toalett.
Solpanelerna på papptaket ger vattenburen golvvärme i familjen Otterloos badrum. Toaletten ser ut som ett utedass, en avlång träkista. Markus lyfter på det runda trälocket. Det luktar ingenting och hålet är för djupt för att man ska kunna urskilja dess botten. Längs den främre delen av hålet sitter en vit halvmåneformad plastbehållare. Han trycker på spolknappen och vattnet rinner ner i plastbehållaren tillsammans med urinen. Den rinner sedan ner till två stora tankar som Gunnagårds kravmärkta lantbruk uppe vid landsvägen använder som gödsel på åkrarna där de odlar grönsaker. De som bor i ekobyn köper sedan grönsakerna i gårdsbutiken under skördesäsongen.
Fekalierna åker ner i en plasttunna som töms en gång i månaden i en bajskompost i skogen, nedanför en rododendron. Efter ett år är det komposterat och används som gödsel i ekobyns rabatter.
– I stan trycker du på en knapp på toaletten, så är problemet borta. Du öppnar en lucka, kastar soporna, så är problemet borta. Men faktum är att du bara lämnar över problemet till någon annan, säger Markus.

Text och foto: Ida Wibber